Tokblomman har knoppar!

Tisdagens jobbiga möte blev inte fullt så jobbigt som jag befarat, men roligt var det inte. Jag ser inte fram emot fortsättningen på det projektet. Att komma in som ny projektledare och rådda om kan nog göra alla en smula irriterade, men ska jag kunna stå för det som görs måste det göras rätt. Nog om det.

Stordottern är sjukskriven efter att hon opererade knät för ett par veckor sedan. Nu sitter hon hemma hela dagarna och pluggar till högskoleprovet. Det är bra. På kvällarna sitter både hon och hennes pojkvän och pluggar. Att ha två 21-åringar stationerade i soffan eller vid matbordet blir i längden ganska påfrestande. Hon bor ju normalt sett i sitt hus på tomten och Storsonen och Lilldottern hänger mest på sina egna rum, å det känns som att kök/vardagsrum (vi har öppen planlösning, vilket jag ångrar att vi valde) är överbefolkat. Maken och jag har ingenstans att ha "kväll". Stordottern och pojkvännen är vakna mycket längre än vi. De hjälper inte till med någonting om man inte specifikt ber dem. Som vanligt hoppas jag att det ska komma spontant, men det gör det aldrig. Jag måste bli tydlig och peka med hela handen. Det ska jag. Imorgon... Eller snart... Hur många gånger har jag tänkt så? Mitt i matlagning, tvätt, disk och städning kommer jag mig aldrig för att delegera. Jag intalar mig att det går fortast om jag gör det själv. Skärp dig, Camilla! Bli lite rationell människa! (Nu har jag klagat av mig för den här gången.),

För ett år sedan gick jag och Maken på en föreläsnings- och diskussionsserie ordnad av Prima vuxenpsykiatri. Maken hade inte velat prata om eller låtsas om min bipolärdiagnos utan tänkte att genom att jag fått diagnosen och medicin så var det hela ur världen och det var bra med det.
Eftersom jag verkligen ville ha med honom följde han med. Efteråt var han jätteglad att han följt med. Upplägget var att det först var en entimmes föreläsning på temat Affektiva sjukdomar och sedan en timme diskussion i en grupp med människor i samma situation som en själv. Jag pratade med andra med diagnos och maken med andra som var anhöriga. Vi var båda jättenöjda.

Den gruppen jag hamnade i bestod nästan uteslutande av kvinnor. Vid två tillfällen var en man med. Vi kvinnor kom varandra ganska nära. Särskilt tre av oss kände att vi hade en hel del gemensamt och fortsatte att träffas flera gånger efter att serien med organiserade träffar var över. Tyvärr slutade vi träffas när det blev semester.
På en av träffarna hade en av kvinnorna, vi kan kalla henne S, med sig en rolig krukväxt. Den såg ut som gräslök med korkskruvar. Hon tyckte att den passade vår snurriga grupp. Efter några veckor började den att blomma, men i höstas såg den för eländig och gulnad ut. För någon månad sedan började den få fart igen. Nya blad växte ut, raka den här gången. De måste ha skruvat till dem medan de växte innan den såldes. Nu har den två blomknoppar! Ända sedan i höstas har jag tänkt skriva till dem, men det har inte blivit av (som så mycket annat när det gäller mig...) Knopparna på växten fick mig att äntligen skriva ett mail till de två, S och A. S har svarat och nu ska vi se till att träffas igen. Det ska bli kul.

"Tokblomman"