Tokblomman har knoppar!

Tisdagens jobbiga möte blev inte fullt så jobbigt som jag befarat, men roligt var det inte. Jag ser inte fram emot fortsättningen på det projektet. Att komma in som ny projektledare och rådda om kan nog göra alla en smula irriterade, men ska jag kunna stå för det som görs måste det göras rätt. Nog om det.

Stordottern är sjukskriven efter att hon opererade knät för ett par veckor sedan. Nu sitter hon hemma hela dagarna och pluggar till högskoleprovet. Det är bra. På kvällarna sitter både hon och hennes pojkvän och pluggar. Att ha två 21-åringar stationerade i soffan eller vid matbordet blir i längden ganska påfrestande. Hon bor ju normalt sett i sitt hus på tomten och Storsonen och Lilldottern hänger mest på sina egna rum, å det känns som att kök/vardagsrum (vi har öppen planlösning, vilket jag ångrar att vi valde) är överbefolkat. Maken och jag har ingenstans att ha "kväll". Stordottern och pojkvännen är vakna mycket längre än vi. De hjälper inte till med någonting om man inte specifikt ber dem. Som vanligt hoppas jag att det ska komma spontant, men det gör det aldrig. Jag måste bli tydlig och peka med hela handen. Det ska jag. Imorgon... Eller snart... Hur många gånger har jag tänkt så? Mitt i matlagning, tvätt, disk och städning kommer jag mig aldrig för att delegera. Jag intalar mig att det går fortast om jag gör det själv. Skärp dig, Camilla! Bli lite rationell människa! (Nu har jag klagat av mig för den här gången.),

För ett år sedan gick jag och Maken på en föreläsnings- och diskussionsserie ordnad av Prima vuxenpsykiatri. Maken hade inte velat prata om eller låtsas om min bipolärdiagnos utan tänkte att genom att jag fått diagnosen och medicin så var det hela ur världen och det var bra med det.
Eftersom jag verkligen ville ha med honom följde han med. Efteråt var han jätteglad att han följt med. Upplägget var att det först var en entimmes föreläsning på temat Affektiva sjukdomar och sedan en timme diskussion i en grupp med människor i samma situation som en själv. Jag pratade med andra med diagnos och maken med andra som var anhöriga. Vi var båda jättenöjda.

Den gruppen jag hamnade i bestod nästan uteslutande av kvinnor. Vid två tillfällen var en man med. Vi kvinnor kom varandra ganska nära. Särskilt tre av oss kände att vi hade en hel del gemensamt och fortsatte att träffas flera gånger efter att serien med organiserade träffar var över. Tyvärr slutade vi träffas när det blev semester.
På en av träffarna hade en av kvinnorna, vi kan kalla henne S, med sig en rolig krukväxt. Den såg ut som gräslök med korkskruvar. Hon tyckte att den passade vår snurriga grupp. Efter några veckor började den att blomma, men i höstas såg den för eländig och gulnad ut. För någon månad sedan började den få fart igen. Nya blad växte ut, raka den här gången. De måste ha skruvat till dem medan de växte innan den såldes. Nu har den två blomknoppar! Ända sedan i höstas har jag tänkt skriva till dem, men det har inte blivit av (som så mycket annat när det gäller mig...) Knopparna på växten fick mig att äntligen skriva ett mail till de två, S och A. S har svarat och nu ska vi se till att träffas igen. Det ska bli kul.

"Tokblomman"

Bra helg men väldigt måndagig måndag

Den första helgen på ett bra tag där jag i efterhand kan konstatera att jag fick en hel del gjort.

Vi skulle få gäster på lördagen. Det har vi inte haft på mycket länge. Det betyder att vi inte har städat ordentligt på lika länge. Nu blev det gjort. Hela familjen var involverad.

Middagen blev lyckad eftersom det var så trevliga vänner som kom.

Igår, söndag, var Lillsonen på kalas hos en kompis, Maken bryggde öl i garaget med en kompis och jag sydde ihop tre duschdraperier till två. Våra duschdraperistänger sitter så högt på grund av snedvägg i det ena och ett fönster i det andra badrummet. Alternativet till att sy själv är att måttbeställa. Det är ordentligt dyrt, men när jag ser resultatet av mitt syende tänker jag att det skulle vara värt pengarna. De nysydda fyller sin funktion, men skarven blev så ful att jag får skämmas.

Jag lyckades täcka min New Dawn, klängrosen på förrådsgaveln, med juteväv och städa (pytte-)lite i trädgården.

På eftermiddagen tog vi en kort sväng till Mio. Där hittade jag köksmattan. Den som jag velat ha så länge men inte vetat hur den sett ut. Nu vet jag. (Kanske kan jag köpa den redan imorgon, tisdag...)

På kvällen blev vi till vårt förtret påminda om att det var vår familjs tur att ta hand om Frejknuten, den lokala sportklubbens fik. (Ja, det hade varit ännu värre om vi missat det helt, så vi borde inte gnälla.) Tolvåringarnas fotbolls- och innebandylag, flickorna och pojkarna, delar varje år på uppgiften att bemanna fiket alla kvällar i veckan. Det här har vi redan gjort för både Stordottern och Storsonen (han spelade dessutom både fotboll och innebandy, så med honom blev det dubbla portioner...), men vi har fortfarande inte förstått charmen med det.

Jag gick och lade mig med förvissningen om att morgondagen skulle bli en riktigt dålig dag.

Sådant har en tendens att bli självuppfyllande. Jag vaknade av väckarklockan när den ringde klockan sex, men kände fortfarande att det var en hemsk dag, så jag kom inte ur sängen förrän vid sju. Det innebar att jag fick jättebråttom. Morgonbestyren gick fort men förvånansvärt smidigt tills jag i stressen skulle ta min medicin. Precis när jag svalt den insåg jag att jag tagit min insomningsmedicin istället för de vanliga. Det var inget att göra åt.

Jag kom till jobbet och tänkte att eftersom medicinen är så svag kunde det nog inte hända mer än att jag blev lite lugn. Jag hade fel. Jag kände mig som om jag druckit minst tre glas vin. Jag blev lite vinglig och hade svårt att artikulera. Det var tur att jag inte hade några externa möten.

Sedan radade bekymren över olika projekt upp sig. Ett hade jag förutspått skulle bli bekymmersamt, men även annat visade sig kunna krångla. Jag går så klart inte in på några tråkig detaljer.

Hur som helst. Jag fick rätt. Det blev en dålig dag.

Kvällen spenderade vi, Maken, Lillsonen och jag, sedan i Frejknuten. Det var lugnt och tråkigt, precis som vi förutspått, men jag hann sticka halva ärmen på bäbiskoftan till min kompis. Alltid något.

Maken och Lillsonen roar sig med miniräknaren.

Morgondagen på jobbet kommer inte att bli lätt, men kanske lärorik. Jag ska försöka att ha en mer positiv inställning till motgångar. Försöka...

Ytterligare ett helt överhoppat år

Hur ska jag göra nu när jag inte varit här på drygt ett år? Rekapitulera allt som hänt? Visa några hundra bilder? Jag tror bestämt att jag struntar i det, men kan inte låta bli att ta med en.

Vi firade jul och nyår på Tobago. Jag trodde aldrig att jag skulle fira julhelgen någon annanstans än hemma i Sverige. Det kändes varken som jul eller nyår, utan som helt vanlig semester. Inget fel i det. Vi hade det jättebra.

Hela familjen samlad på en bild! Det tillhör inte vanligheterna.

Stickat då? Jodå. Jag stickad en Clara-kofta för säkert två år sedan. Jag kom så långt att jag skulle sticka halskant och knappband. Då insåg jag att den var alldeles för liten. Jag kunde inte komma på någon utom Lilldottern som skulle vara tillräckligt liten och hon ville absolut inte ha den eftersom den hade för många flätor. Jag repade upp den. Garnet fick sedan ligga och vila och jag fick hämta mig efter att ha lagt ner så många timmar på "ingenting". På flyget till Tobago lade jag upp den på nytt. En storlek större och något lösare stickad. För en dryg vecka sedan hade jag stickat halsringning och knappband, men jag har inte hittat några lämpliga knappar. Tygaffären 100 m från jobbet hade inga bra och det är långt in till stan, så jag får se när den blir klar. Den är mörkblå. Just nu tycker jag att det är en urtråkig färg...

För en veck sedan började jag sticka på en bäbiskofta till en liten en som fortfarande ligger i magen på en av mina kompisar. Den blir så mjuuuuk! Alpacka och silke.

Pasteller är inget för mig.